Den riktiga villa Fridhem!

Här har jag nu fått bilder från villa Fridhems nuvarande ägare, som bl.a. skriver i sitt mejl;
"Fastigeheten heter Blidö 1:258 . På en bild från en rivning av en mellanvägg kan du se dina släktingars tapetval. Det första lagret tapet var spikad fast på väggen. Huset byggdes om i början på 70 talet då kakelugnen slängdes i sundet, oljepanna och tvåglas fönster sattes in på bottenplan.
Längst upp i nock kan du se att lite grann av den ursprungliga snickarglädjen lever kvar."

Och det är rent underbart komiskt, men bilden på den första fastspikade tapeten ger mig rysningar! Såna tapeter hade vi hemma under 70 talet, var vi än bodde och mamma kallade dem Lindstapeten! eftersom Margareta och Staffan och jag tror Magnus hade dem hemma, och Johan hade dem nästan överallt på Lyckorna! Lite enklare, lite stiliserade. De fanns i många färger, själv hade jag alltid en ljus mild gul färg.


Håll till godo!

och TACK Uno och Susanne!

Vem är ni?

Nu ska vi se om detta kan ge nåt!
Hej ni som kommenterade bloggen i försomras!
(och bor i Villa Fridhem!) Jag fick inte fast kommentaren, den reser runt i cyberspace! Kan ni höra av er igen?///Anna

Fridshemmet finns kvar!

Tack Internet!
Vi har hittat nuvarande ägare till Willan Fridshemmet! Jag kommer omedelbart att söka kontakt och forska vidare! Tack för att ni hörde av er!

Jag fick ett brev från Marianne idag...

Hej igen! Som jag berättade för dig så har jag varit sambo med Björn W i 11 år men vi separerade förra året. Vi träffas ändå och åker ut tillsammans till Blidö om än under mindre äktenskapliga former. I alla fall 1997 året vi började sällskapa, gick jag, Björn och Birgit Feychting på en promenad i Långviken med Bosse Wiklund som berättade om alla husen i byn och vilka som bott där tidigare. Alla hus har varit året runt boende från början med undantag av något. Jag skrev ner allt och satte mig sedan vid en lånad dator och renskrev mina anteckningar. Jag talade också med Birgits mamma Maja som varit sommarboende där sedan mitten av 30-talet.Sedan blev det tyvärr inte mer - jag hade tänkt att göra ett grundligare arbete men det har inte blivit av. Jag måste ta mig samman i sommar eftersom Bosse är gammal, Maja är död osv. Jag hittade ett utskrivet exemplar och så här berättade Bosse om Torpet och på den tiden var han inte alls glömsk: "Torpet gick på auktion 1918 för 750 kr. Köptes av Möllman. Lind kom på ålderdomshem. Båtsman Lind hade 2 söner och en fosterson. En son Viktor bygger ?Fredshyddan? och blir vedskutebyggare i Långviken. En av bröderna, Janne, flyttade till Bruket och byggde ett hus i byn, Fridshemmet. Gifte sig med en flicka från Gotland, vars far ägde ett kalkbrott. Försåg Nyström med kalk för murbruk. Sedan fick Janne ta över industrin. Hittade hårdare kalk i brottet. Försvann från Slite och 10 år senare är han disponent. Viktor Lind hade en vedskuta och gjorde en misslyckat utbyteViktor Lind var skuldsatt." Det fanns alltså en son till. Det är inte så mycket men han berättade om ytterligare 6-8 hus med olika familjer. Jag åker till Blidö imorgon och tar en tur till Bruket - vi känner flera ur den "fasta" befolkningen där så vi kanske får fram något. I så fall ringer jag. HälsningarMarianne

http://earth.google.com/intl/sv/thanks.html

hitta in, be datorn ta dig till Lindstorpet...

Nu blir det lite spännande...

Nånstans gömmer sig en tredja son. Som jag skrev i morse i gruppen, kan det vara värt att reda ut om Anna Britta hade honom med sig, hon kanske var änka redan när hon kom till torpet. För ett sådant antagande talar det faktum att hon var mycket äldre än Mattias, Hon kom från en trakt som man inte gärna lämnade om man inte måste (LÄNNA - Se nedan) Den tredje pojken finns inte nämnd i husförhörslängderna, vilket kan ha berott på att han var äldre. Det kan ha berott på att han inte var varken Anna brittas eller Mattias, utan en av de tidigare båtsmännens son också, men den historian får vi ta sedan. Hur som helst har jag nu funnit ut att Anna-Brittas mamma också bodde i det lilla lilla torpet en tid. nån gång mellan 1861 och 65. Trångt? Det jag associerar till när jag ser namn på alla människor som bodde i det lilla lilla torpet av och till, är berättelsen som min mamma alltid tog till när jag var less över den begränsning en tunn plånbok innebar när man skulle uppfostra fyra barn.
Då berättade mamma om Farbror Willy och Faster Donny som tände eld i gasugnen i Göteborg och satte alla barnen framför den att grilla korv på pinne.(mamma med förstås) Hitta på nåt, med de möjligheter du har sa hon, och hjälpte till med en och annan slant. Vi är ju inte bara sprugna ur en karg och kärv RÅGÖ sjöman, som tycktes klara livets alla skeenden genom envishet och fasthet, nej, lika viktigt för oss är faktiskt Anna Brittas Historia. Och nu kommer ett citat som berättar något om hennes släkts varanden och låtanden. Jag säger som Staffan; Nån som känner igen sig?
Om Länna sockens invånare Av Gustaf Ericsson
Genom längre tids iakttagelser och observationer bland en orts befolkning, i inskränktare eller vidsträcktare mening, så finner man, häradsvis och sockenvis och till och med rotvis, stora skiljaktligheter och karaktäriserande egenheter. Detta är i ett afseende att beakta. I ett annat afseende så gäller det, ingående i och genomgående allt detta, enskiljda possesioner eller s.k. rätarelag. Och ännu å en annan sida de särskiljda folkklasser, hvilka dels i ekonomiskt och dels i moraliskt afseende äro mera eller mindre åtskiljda eller förenade eller af hvarandra beroende. Dessa omständighter, hvar för sig betraktade, hafva i större eller mindre mohn, men allt för framstående, gjort sig gällande. Tiden som omskapar, afjemnar och nyskapar allt, har redan allt för mycket häruti värkat, för att ej kunna betviflas, det ett nytt slägte, allmänt föraktande all kastskiljnad, undantränger allt sannt nationelt, som i århundranden varit nära nog utan rubbning. Midt ibland framåtskridandet och bildningens fortgång framstår likväl Länna socken att envisast bibehålla gamla grundsatser, seder och bruk.
Allt gifver vid handen, att Länna sockens befolkning utgör en egen stam.
Möjligheten däraf kan antagas genom den sockenbyggdens isolerade läge, såsom genom skogar och vatten skiljd från närgränsande socknar, och vissheten häraf understödjes af mer och mindre talande bevis:
1. Om man får se en Lännabo, bland andra, så utvisas något egendomligt i hans sätt att vara, uti åthäfvor, later och klädedrägt, ett framstående, djärft uti hans tal m.m
2. Deras allmänna karaktär är stolt, och man stödjer sig skräflande stolt på förfädrens bedrifter.
3. En särdeles enighet råder inom hela socknen men isynnerhet rotvis hvar för sig, och kanske detta kan bero af de skiljda arbetslag som af dem utgöres vid dess principals gods, som är Åkers Styckebruk. Därtill äro de redbare och ordhållige såväl innom sig själfva som i förhållande till andra. Högst ömtålige mot förnärmelser och förolämpningar, ty om sådant utöfvas mot någon enda, så är icke gemensamheten sen att hämnas. Detta skedde vanligast vid Auktioner. De hafva ofta gjort handgripliga demonstrationer emot principaler och förmän, då någon ny ordning ansetts behöflig eller nödvändig att införa, och hvarigenom de trott sig själfva och sina rättigheter förnärmade.
4. Märkligt nog har ingen manlig individ sökt sig gifte utom socknen och heller ingen utsocknes vågat sig i sådant ärende åt Länna, utan har man och qvinna utan några formliga ceremoniella frierier blott antagit den närmaste eller med den de vid sammanträffandet i hvardagslag eller lekar och arbetslag bäst sympatiserat. Man skulle aldrig förnimma, att någon gick emellan barken och träd eller förförde annans fästmö.
5. Inga utflyttningar af tjenstefolk har oftare förekommit, än då det varit någon vildmöling som gjort sig förhatlig. Således var heller icke rådligt för främlingar att söka tjenst i Länna, ty med denne gick det som, liknelsevis taladt, att taga vingarna af en broms och släppa den uti en myrstack.
6. Emot prästerskapet hafva de äldre varit mycket genstörtige och ständigt opponerat sig emot sockenstämmans ordförande, då prästen sådant tillkom. Sedan de religiösa rörelserna började i grannsocknarna hafva flera försök gjorts af kringresande predikanter i Länna, men de hafva blifvit handgripligen afvisade.
Därtill hördes oftast omtalas, huru de visade uppstudsighet såväl emot sin rätte husbonde och herre, Baron Varendorff, som emot domänförvaltarne, men att de aldrig därföre blefve straffade, och rådde således egentligen ett godt förhållande i detta fall.
7. Inga nya systemer i jordbruk, redskap eller lefnadssätt och hushållning antogs, efter det de länge varit införde hos grannarna, utan den sattsen gällde vanligast: att hvad som dugde åt farfar och far duger äfven nu.
Som exempel på envishet häruti må anföras en bondes yttrande: Att han icke fick så mycket säd i år, då han hade lilla gärdet sådt. Man sade honom att han skulle göra gördena lika stora. Han invände däremot: Att han då skulle ömsa gärdesgården och detta kunde icke gå ann, ty han hade stått i farfars och fars tid och kommer äfven stå efter mig, som han sade. Till denna egenhet bidrog mycket åborättsystemet, att antingen med eller utan laglig rätt äldste sonen etferträdde sin fader i åboskapet.
8. Märkeligt nog att tjenare födda inom Länna socken heldre qvartjena där för långt mindre och när nog half lön, emot hvad som bestås på andra socknar, och detta ehuru de äro kraftfulle och fullt duglige til hvad arbete och tjendst som heldst. Så mycket mera som Lännadrängar hafva ganska svåra och maktpåliggande arbeten att äfventyra kropp och kläder.
9. Barktägt af granskogen samt nävertägt var förr och är ännu allmogens, såväl bondens som drängens söner och döttrar, extra inkomst för sommaren. Tjärbränning öfvades längst i Länna och öfvas väl något ännu.
10. Husförhörs kalasen hållas ännu i Länna, ehuru de länge sedan upphört i angränsande socknar, och skall ett sådant kalas stå i tre dagar, och har hvarje rote sitt bestämda qvantum bränvin, som måste åtgå på denna tiden.
11. Elden bränner vanligtvis från morgon till afton, och brasa på brasa af ren kastved, både vinter och sommar. Om den mörka årstiden bestrides alla sysslor med spisellyset. Men nu har man småningom antagit handlampor med lysolja.
12. Folkskoleväsendet och kommunalförvaltningarnas efterlefvande och tillämpning ansågs med yttersta ovilja och mötte envist motstånd.
13. Getskötsel, tobaksodling, hamp- och linodling fortgick längst i Länna.
14. Händigt och fyndigt folk. Slöjd och smidkunnige i allmänt.
15. Kalkbränning öfvades längst, tills skogsägarens yttersta maktspråk gjorde slut därpå. Kalkugnar nästan på hvarje ställe.
16. Två grannar, den ene i Härad och den andre i Länna, med blott några hundrade alnars afstånd, vidhålla likväl efter flera generationers genomgång hvar sin sockens seder och plägseder.
17. Kroppåsstugorna bibehöllo sig längst och raserades den sista 1876. Tecken finnas efter dem vid mantalshemman och såsom blott påtimmrade. Ett större antal fanns ännu 1840.
18. Tiggartafla finnes ännu i Merlänna och Norrlänna byar. Byordningar har funnits.
19. Gissegåtor, sagor och folkvisor, mäst af skämtsam art, har samlats mäst i Länna. Likaså spevisor.
20. Penningräkning af 9, 12, 3, 15 daler, plåtar, mäst en plåt och fyra, och 5, och 7 plåtar; fyrk: 6 mark bibehöll sig i Länna hos de gamla ännu åt 1850.
21. Då såväl barn som som äldre allmännare vore behäftade med skabb, klåda och hvarjehanda utslagssjukdomar, vore Länna sockenboer därifrån befriade. Orsakne kunde vara kolningen och tjärbränningen.
22. På många ställen fick man se vaggans nötning på golfvet bakom spisen och på sitt bestämda rum. Några gamla satt och vaggade.

Mattias torp, Lindstorpet

Vi tog bilen nerför backen, genom dungen. Och där låg det, torpet som Mattias fick bo i.

Där han och Anna-Britta Fogel fick sina tre(?) pojkar, och där de uppfostrade två av dem intill hösten 1892, när Anna Britta dog, och Johan flyttade till Slite.

Under ett antal noteringar i Husförhörslängderna finns också en piga med i bilden. Ruth Elisabeth Holmgren. Fem vuxna personer ska ha bott här. I vart fall i några år.
4Sikmarö hfl 1866-1870 sid 151 Lind Mathias Nordström 1837-11-25 Båtsman Nr.15 Estland
5Sikmarö hfl 1866-1870 sid 151 Fogel Anna Brita 1825-02-29 Hustru Länna
6Sikmarö hfl 1866-1870 sid 151 Lind Anders Gustaf Viktor 1863-09-06 Son Blidö
7Sikmarö hfl 1866-1870 sid 151 Lind Johan 1866-10-21 Son Blidö

6Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Lind Mathias 1837-11-25 Kronobåtsman nr.15 Åland
7Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Fogel Anna Brita 1825-02-29 Hustru Länna
8Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Lind Anders Gustaf Viktor 1863-09-06 Son Blidö
9Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Lind Johan 1866-10-21 Son Blidö
0Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Holmgren Elisabet 1863-08-31 Piga Blidö

1886 kom alltså Elisabeth, 23 år gammal till torpet. Varför? Hur tänkte man? Hur fick man rum? Var Anna Britta sjuklig? Pojkarna var ju vuxna. I sex år stannade man i denna konstellation i det lilla lilla torpet... Sedan dog Anna Britta och Johan flyttade, som sagt. Bodde de då nygifta paret kvar i torpet med Mattias? Det måste ju i så fall ha känts rymligt, beaktat... Eller kan det ha varit så att Anders Gustav Viktor byggde sig ett hus intill på tomten? Kan han ha gjort det tidigare? Marianne har berättat för mig att Anders Gustav Viktor och Ruth Elisabeth byggde huset som finns intill torpet. Hon berättade att huset då bara var en våning högt och att de bodde här med sina barn intill dess att huset såldes. Hon var osäker på om de varit tvugna att sälja, men med beaktande av ett och annat brev jag läst om hur dåligt bröderna hade det med pengar, så kanske det var så. Jag lägger pussel.
Det finns ju brev som jag minns det talar för att både Johan och Anders Gustav Viktor hade lite dåligt om pengar. Johan försökte sälja Barken Dan, och Anders ville låna... Ja så kan det vara. Det kan också vara så att Mattias byggde det lite större huset, och att den stora familjen faktiskt bodde där, med piga och allt. Huset kallades Fredshyddan och det talar ju om för oss att man hade en hög ambition när det gällde namn på sina hus och hem. På den sanka ängen nedanför Fredshyddan växte det blåsippor, en av morfars favoritblommar. Jag undrade om han hade varit här mycket under åren familjen bodde på Blidö. Nu återgår jag till nutid. Vi blev bjudna på kaffe i trädgården och fick titta på bilder från de tre systrarnas barndom på landet. Huset som de nu ägde hade de ärvt efter sina föräldrar, och de i san tur hade köpt det av någon som hade köpt det av Anders Gustav Viktor, och byggt på övervåningen Husen ligger väldigt nära varann och på tomtkartan kan man se att de ursprungligen varit på samma fastighet. Det var en mycket givande timma där. Jag visste inget om det här huset innan jag kom dit, och jag visste inte att det fanns människor som hade intresserat sig så för mig och min släkt som Marianne hade gjort. Medan vi var där ringde hon upp sin svärfar Bosse, som numera var på hemmet och lite rörig... Hon talade om för honom att jag var där och frågade om han hade nåt minne av Willan Fridhemmet, för Marianne hade för sig att han berättat om det en gång för länge sen. Bosse mindes inte, Marianne lirkade och bad. "Dom ville inte att det skulle stå att han var från Estland, så dom hittade på andra ställen" sa Bosse och jag nickade och mindes kyrkböckernbas Åland. Sen lovade Bosse att skriva ner vad han kom på och jag och Marianne bytte meladresser. Jag skickade omedelbart ett mejl när jag kom hem, och bifogade detta brev Som Margareta skickat till googlesgruppen

Någon gång på 80-talet blev jag uppringd av en man som hette Bosse Wiklund. Han undrade vad jag visste om min farfars båtar. Det visade sig snart att han visste mycket mer än jag. Han skrev sedan en artikel i tidskriften Rospiggen 1987 om ”Skeppsredaren i fridshemmet”. Här berättar han b l a att Mathias Nordström Lind och Anna Brita Fogel skulle ha haft 3 söner. Vi har ju bara hört talas om Viktor och Johan. Kan det röra sig om en pojke som dog som liten? Är det någon som vet? Bosse Wiklund skriver att pojken hette Karl.

Bosse Wiklund berättar att Johan, eller Janne som han kallades, som barn var en rätt stillsam pojke. Visserligen var han med i brödernas och de andra Långvikspojkarnas vilda lekar och tilltag, men rätt som det var drog han sig tillbaka och ville vara ensam. Pappa Mathias brukade säga om honom att ”han har huvud som en gryta, där fastnar allt och blandas till en enda röra, men konstigt nog kommer det oftast ut igen, som något klokt och gott”. Janne tycks ha varit en riktig problemlösare, händig med gamla klockor och trilskande lås. Han lär också haft god hand med djur.

När Janne var i 13- eller 14-årsålder gav han sig iväg på en av Blidös många storbåtar, de s k piggarna. Efter ca 6 år skrev han 1886 in sig i Härnösands Sjömanshus och var erfaren nog att segla som jungman och matros på England och andra fjärran länder. Han hade börjat drömma om att bli sin egen skeppare. 1890 flyttar han från Långviken och slår sig ner i Bruket, Blidö. Här bygger han sig villan ”Fridshemmet”, som vi har fått ett foto av redan. Men han har inte råd att vara hemma särkskilt ofta eller länge. Han sliter till sjöss för att få ihop sin ekonomi.

1894 börjar han som redare med att köpa den 20-åriga malmskonerten Leufsta. Naturligtvis kunde han inte ensam klara av ett så stort köp, men det fanns folk som trodde på honom och var beredda att satsa i ett partrederi tillsammans med honom. Janne blir själv befälhavare på Leufsta ooch börjar jaga frakter för det slitna segelfartyget som gått i malmfart i två decennier. Janne seglar trä och träkol söderut, järn, järnmalm och kalksten till Norrlandshamnar. ”Det viktigaste är inte att tjäna så mycket på en enstaka last utan att alltid ha full last i bägge riktningarna. Då kan man få ekonomi på skutan”.

Leufsta säljs till Landskrona i mars 1898. Han får ett hyfsat pris och kamraterna i partrederiet är nöjda och viktigast av allt, de är beredda att satsa på honom igen. Och så är vi år 1900 framme vid inköpet av den danska barken Dan som vi redan fått en hel del information om.

Marianne svarade, Bosse, som hon talat med i telefon när vi var där var just Bo Wiklund. Högre makter vill att jag hittar nåt här!

Nåväl, den sista bilden för idag är en bild på oss framför det hus som sägs vara byggt av Viktor och bebott av Viktor, Ruth Elisabeth och deras fyra barn. Och sedan sålt och påbyggt...